Social dynamik och boendesegregation

Förhållanden att ta fasta på
• Stockholm växer genom inflyttning men takten väntas minska något. Under den närmaste 10-årsperioden beräknas staden få bortåt 50 000 nya invånare.

• Innerstadsboende är allmänt sett attraktivt medan ytterstaden uppvisar en splittrad bild med en ökande polarisering mellan olika områden.

• Större förortsområden som ensidigt bebyggts med samma hustyp och upplåtelseform blir lätt segregerade. Förorter som domineras av hyreslägenheter riskerar bli utsatta för negativ segregation.

• En utarmning av närservice, butiker, post och annan service, sker fortlöpande i många stadsdelar.

  Kommunala program/projekt

  • Detaljhandelspolicy för ytterstaden
  • Ytterstadssatsningen
  • Integrationssprogrammet

  Frågor att beakta/planeringsinriktning

• Ett redan etablerat segregationsmönster tycks svårt att vända med enbart åtgärder inom utsatta stadsdelar. Parallellt med områdesinsatser bör man i den översiktliga planeringen ta sikte på förändringar i stadsstrukturen. Nya tyngdpunkter i strategiska lägen behöver utvecklas i ytterstaden. Etablering av kvalificerad verksamhet och t ex högre utbildning kan ge större attraktivitet och höjd status också för omkringliggande delar.

• Förbättrad tillgänglighet och kortare restider till stadskärnan kan förbättra lägesvärdet och därmed göra perifera områden mer attraktiva.

• Segregationsaspekter bör vägas in vid beslut om hustyp och upplåtelseform både i nyproduktion och kompletteringsbebyggelse. Detta föreskrivs både i stadens integrationsprogram och markanvisningpolicy.

• Handeln bör ha en struktur som tillgodoser alla hushåll, också de billösa, de äldre osv. Ett upprustningsprogram för särskilt utsatta lokala centrum utarbetas men en samordning mellan kommunerna behövs för att bevaka att framtida nyetableringar inte äventyrar närservicen i omkringliggande områden.

  .

Stockholms folkmängd ökar

Dagens 718 500 invånare (1996-12-31) kommer enligt Utrednings- och statistikkontorets (USK) prognos att år 2005 ha ökat till ca 765 000 personer. Tillväxten beror i huvudsak på inflyttning. Flyttströmmarna som varje år uppgått till mellan 25 000 - 35 000 personer i vardera riktningen har resulterat i överskott som under 80-talet i genomsnitt legat på 3 600 personer årligen och hittills under 90-talet på 6 000 - 7 000 personer per år. Siffran väntas enligt prognoserna sjunka något framöver och återgå till 80-talsnivån.

Invandringen har under senare tid betytt mycket både för flyttningens omfattning och för flyttningsöverskottet. De utländska medborgare som kommit hit har genomgående varit fler än de som flyttat ut. För svenska medborgare har mönstret under vissa perioder varit det omvända.

Födelseöverskottet, d v s skillnaden mellan antalet födda och antalet döda, har inte haft någon särskilt stor inverkan på Stockholms folkmängdsökning, inte ens under den s k baby-boomen som började för ca tio år sedan men som nu betraktas som avslutad.

Innerstadsboende eftertraktat

Stenstadens rutnätsmönster har också visat sig vara en robust stadsstruktur som gått bra att anpassa till nya värderingar och livsstilar. Stora satsningar har under de senaste decennierna gjorts för att modernisera och förbättra innerstaden. Efter 1950- och 60-talens genomgripande cityreglering kom turen till 70-talets omfattande bostadssaneringsprogram som inneburit en modernisering i stor skala av malmarnas bostadsbestånd.

Stadskärnan får en alltmer representativ karaktär. Områden som tidigare disponerats för industrier och fabriksbyggnader, hamnupplag och bangårdar har fått ge plats för modern, tät bostadsbebyggelse. De nya enklaver som under senare tid tillkommit på Södra Station, Norra Hammarbyhamnen, Ruddammen Starrbäcks-ängen m fl områden har märkbart vitaliserat innerstadsområdet med inflyttning av många nya barnfamiljer.

Nyproduktionen har i vissa fall tillkommit med stora exploateringsunderskott vilka fått täckas med skattemedel. Ytterligare omfattande upprustningar planeras för den offentliga miljön i city.

Alla får inte plats

I själva city har uppförts ett antal bostadsprojekt, bl a ombyggnad av parkeringshus, och ytterligare projekt planeras. De har tillkommit i stadens egen regi. Det är kostnadskrävande åtgärder men stora fördelar står att vinna med ett mer blandat och mjukare cityområde. En viktig uppgift för staden är dock att även fortsättningsvis kunna erbjuda citylägen till kontaktintensiva verksamheter.

Många menar att det självklara svaret på den stora efterfrågan på innerstads-lägenheter är att höja hyresnivåerna tills att de kommer i samklang med hushållen betalningsförmåga. Annan prissättning än den som bestäms av tillgång och efterfrågan anses innebära ett ineffektivt utnyttjande av knappa resurser. Man visar på att nuvarande hyresnivåer leder till att hushåll, som egentligen har råd att betala mer, nu är gynnade och att marknadsvärden ändå tas ut via svart lägenhetshandel och byten. Denna uppfattning om en illa fungerande marknad har lett till press på att större vikt skall läggas vid den s k lägesfaktorn i hyressättningen, vilket innebär höjda nivåer i centrala lägen.

Den pågående sociala uppgraderingen till trots har fortfarande många innerstadsområden en varierad befolkningssammansättning. En utveckling mot fler bostadsrätter och lägesorienterade hyror skulle rimligen innebära att nuvarande trend mot allt fler betalningsstarka hushåll förstärks. Den stora andelen smålägenheter kan dock möjligen borga för att innerstaden även framöver blir tillgänglig för invånare med normala inkomster.

Vad händer i förorterna?

De tunnelbanebetjänade stadsdelarna utgör en förhållandevis ung stadsbygd som inte på allvar började exploateras förrän efter 1940. De är omsorgsfullt planerade och utbyggda på ett samlat och samordnat sätt. En sådant stadsbyggande innebär ofrånkomligen att utformning och innehåll i hög grad kommit att styras av tidsbundna föreställningar om människors behov och livsmönster.

I början på 80-talet beslutade kommunstyrelsen att den äldre ytterstaden skulle rustas upp och förnyas bl a genom kompletteringsbebyggelse. Invånarantalet hade minskat kraftigt när barnen flyttat ut och lämnat de äldre kvar. De många smålägenheterna kunde inte locka till sig någon ny våg av barnfamiljer. Nedläggning av både kommersiell service och skolenheter hade blivit följden. Den upprustning och förtätning som följt har inneburit att runt ett par tusen bostäder tillförts närförorterna. Hammarbyhöjden är den stadsdel som fått det största bostadstillskottet.

Under årens lopp har ett stort antal bostäder byggts också i området utanför de äldsta kransförorterna, både i form av större enklaver och enstaka förtätningar. Bebyggelsen har i allmänhet inte ingått som led i särskilda förbättringsprogram utan tillkommit som följd av trycket på bostadsmarknaden. Detta har naturligt lett till en intesivare markanvändning där outnyttjad eller extensivt nyttjad mark tagits i anspråk.

Dagligvaruservicen tunnas ut

Bakgrunden är de förändrade villkor som uppstått både genom att befolkningen minskat, rörligheten ökat med bilismen och handeln omstrukturerats mot större centrumanläggningar och biltrafikorienterade externanläggningar som ofta har lågprisprofil. Utvecklingen leder till välfärdsförluster, särskilt för många äldre och de hushåll som saknar tillgång till bil.

Stadsbyggnadskontoret har, tillsammans med gatu- och fastighetskontoret, utarbetat ett förslag till servicepolicy för Stockholms ytterstad. För en rad mindre lokala centra i riskzonen föreslås åtgärder av olika karaktär som bättre skötsel och tillsyn, yttre upprustning, ombyggnad, etablering av nya verksamheter m m. Servicepolicyn är avsett att utgöra stadens handlingsprogram när det gäller insatser för att förbättra närservice och centrumanläggningar i ytterstaden.

Boendesegregationen ökar

Under de senaste decennierna har stora grupper hushåll med ökande välstånd, inflationsekonomi och räntesubventioner kunnat göra boendekarriär genom att lämna hyreslägenheten till förmån för ägda bostäder som stigit i värde. Detta har skett parallellt med en kraftig tillströmning av invandrare för vilka valmöjligheterna på bostadsmarknaden varit begränsade.

Den kartbild som tonar fram är att innerstaden uppgraderas socialt och att dess dragningskraft "spiller över" och möjligen förstärks hos de äldre närförorterna. I övriga delar av ytterstaden håller småhusområdena på att få en alltmer välbärgad befolkning medan de perifera stadsdelar som har stor andel hyresrätter och få småhus får en mer uttalad låginkomstkaraktär. Ett tydligt mönster är att ekonomisk segregation sammanfaller med etnisk segregation. De invandrartäta miljonprogramområdena på Järvafältet intar en särställning i socio-ekonomiskt avseende men i övrigt är låginkomstområden flest i söderort.

Västerort har, med undantag från Järva, betydligt större andel höginkomsthushåll än Söderort. Det är i den vidsträckta villabebyggelsen som de resursstarka hushållen har stark övervikt. De homogena hyreshusstadsdelarna är rätt få men de som finns genomgår samma sociala utveckling som i söderort.

Låginkomstområden är självfallet inte automatiskt liktydiga med områden som är oattraktiva eller har sociala problem. I många stadsdelar med hög andel pensionärshushåll finns det t ex en kraftig övervikt på smålägenheter, ett bostadsutbud som inte efterfrågas av inkomststarka större hushåll.

Är all boendesegregation negativ?

Senare planering var ibland direkt utformad med sikte på segregation områdesvis, t ex hela stadsdelar med "tjänstemannavillor", småstugor, arbetarbostäder osv. I 1952 års generalplan ägnades stor omsorg åt hur olika hustyper skulle utformas medan frågor om de boendes sociala sammansättning knappast alls behandlades.

Inställningen till det lämpliga i att eftersträva en social blandning inom bostadsområden har varit och är fortfarande ambivalent. De skäl som talar för boendesegregation, "lika barn leka bäst" teorin, är att sannolikheten ökar för goda grannkontakter om man bor bland sina gelikar. Detta kan i sin tur bidra till trivsel och en bättre förankring i bostadsområdet. Samma argument framförs ibland i diskussionen om invandrargruppers boende.

Det är få som vill bestrida fördelarna med denna positiva form av boendesegregation när den finns på lägre geografisk nivå, i kvarter eller mindre bostadsområden. De negativa effekterna blir istället uppenbara när mycket stora områden eller hela stadsdelar får en koncentration av ekonomiskt svaga hushåll och invandrarhushåll.

Det är i första hand barn och ungdomar som drabbas av den negativa segregationen. Det finns sociala trösklar som, när de överskrids, gör att områdena blir dåliga uppväxtmiljöer. När problemen blir tillräckligt stora rår inte heller samhället med att kompensera genom extra insatser inom barnomsorgen, skolan och andra sociala verksamheter. Det blir åter tydligare att barns uppväxtvillkor och livschanser delvis avgörs av vilken stadsdel de växer upp i.

Man kan påstå att staden själv skapat de fysiska förutsättningarna för den negativa segregationen genom att i vissa områden uppföra stora ensartade bostadsbestånd. De faktiska orsakerna till att vissa områden hamnar i nedåtgående spiraler är dock inte helt klarlagda. Det är svårt att komma åt de mekanismer som gör att ett område plötsligt tippar över och blir ett problemområde.

Vad händer med de invandrartäta områdena?

En nyare tolkning är att en typ av multikulturella samhällen, som vi tidigare inte haft håller på att ta form. Sett ur detta perspektiv skulle dessa områden kunna vara spjutspetsen in i ett nytt slags internationaliserat samhälle. Bakom den dystra statistiken finns här en ljusare bild av initiativkraft och vitalitet, vilket gör att spännande perspektiv öppnas.

Tidigare har åtgärder för att motverka segregationen huvudsakligen inriktats på att genom ombyggnad och förstärkt förvaltning göra problemområden attraktiva även för en mer resursstark befolkning. Under 80-talet och början av 90-talet lades stora summor ned på genomgripande ombyggnader i några grannkommuner. De stora ingreppen har knappast höjt områdenas status och bitvis fått hård kritik.

Att minska segregationen är ett långsiktigt mål som ibland betraktas som nästintill omöjligt att uppnå. Att arbeta med en förändring av utsatta bostadsområden för att ändå skapa en värdig livsmiljö för dem som bor där och förhoppningsvis på sikt få ett mer integrerat boende är dock en av de viktigare kommunala uppgifterna.

Nu håller både uppfattningen om lämpliga åtgärder och det mer traditionella uppifrånperspektivet på att omvärderas till förmån för de boendes direkta behov och aktiva medverkan. Lika viktigt som husens utseende är en fungerande skola, goda kommunikationer, service, kulturutbud och sociala nätverk. Åtgärder som självförvaltning, möjligheter till informell ekonomi och kooperativ verksamheter diskuteras också.

Kommunala satsningar

Staden har påbörjat den s k ytterstadssatsningen som innebär investeringar om sammanlagt 500 miljoner kr i ett tiotal socialt utsatta och fysiskt slitna ytterstadsområden. Projektet drivs av gatu- och fastighetsnämnden och är samordnat och samfinansierat med de kommunala bostadsföretagen. Det handlar inte uteslutande om fysiska investeringar utan även om satsningar på sociala och kulturella åtgärder. En viktig utgångspunkt är den lokala delaktigheten och förankringen, att det är de boende själva som bäst vet hur deras stadsdel behöver förändras.

Kommunfullmäktige har i februari 1997 antagit ett särskilt integrationsprogram där tyngdpunkten läggs på behovet att komma tillrätta med den etniska segregationen. Programmet spänner över i stort sett alla verksamhetsområden i staden. Det är naturligt eftersom frågan är så komplex. Några av de mätbara mål som uppställs är att halvera den öppna arbetslösheten, öka valdeltagandet, öka antalet elever med godkända resultat i svenska, minska kriminaliteten och sänka den årliga omflyttningen i bostadsområdena.

Vad gäller frågorna om bostadsbestånd och bostadsmiljöer skall bl a eftersträvas att

• de boende skall ha inflytande över förvaltning och fastighetsskötsel
• alla stadsdelar skall innehålla olika upplåtelseformer
• alla stadsdelar skall fungera som levande samhällen med bostäder, skolor, företag, myndigheter mm

Stadsbyggnadsnämnden och gatu-och fastighetsnämnden har bl a fått i uppdrag att granska alla förslag till detaljplaner och infrastrukturella investeringar i ett integrationsperspektiv. I samband med större sådana beslut skall en kortare konsekvensanalys fogas till beslutsunderlaget.

Stadens policy för markanvisning speglar samma strävan att göra bebyggelsen varierad. Som utgångspunkt gäller att "staden skall motverka alla former av boendesegregation och istället försöka se till att alla kategorier av människor ges möjligheter att bo inom ett bostadsområde. Stadens olika bostadsområden skall därför innehålla en stor variation avseende både upplåtelseformer för bostäderna samt storleken och typen av lägenheter".

Enligt beslut skall stadens mark i fortsättningen upplåtas med tomträtt oberoende av upplåtelseformer. Detta i syfte att bidra till så låga boendekostnader som möjligt.

Satsningar på den statliga och regionala nivån

Den sociala dimensionen har fått en större roll också i regionplaneringen. RTK arbetar för närvarande med att utforma en regional strategi för regionen. Som underlag har man i separata projekt tagit upp frågor inom tre målområden, miljö, ekonomisk utveckling och sociala förhållanden. Arbetet med att söka åstadkomma en bättre regional balans vad avser välfärdens fördelning och sociala förhållanden ses numera som en av de viktigaste uppgifterna.

De regionala sambanden

.

Förhållanden att ta fasta på

• Regionens boendemönster tenderar att bli glesare och mer utbrett. Bl a pågår en kontinuerlig permanentning av fritidshus. Ett växande inslag av distansarbete kan komma att accentuera den pågående utspridningen.

• Som arbetsområde har Stockholmsregionen hittills förblivit enkärnig.

• Etableringen av storskalig externhandel fortgår och utvecklas i nya former.

• Tillkomsten av Svealands- och Mälarbanorna bedöms få stor betydelse för arbetspendling i Mälardalen.

  Regionala program

• Regionplane- ochTrafikkontoret utarbetar ett förslag till regional strategi för Stockholmsregionen. Förslaget remitteras till kommunerna hösten 1997 och skall vara klart under 1998.

  Frågor att beakta/planeringsinriktning

• Stockholm är en integrerad del av en större region. Att hela regionen fungerar väl gagnar också staden. De ingående kommunerna har skilda förutsättningar och kvaliteter och kan därmed tillgodose olika gruppers krav på bostadsmiljö, arbete, fritid osv. För Stockholms utvecklingsplanering bör detta samspel och ömsesidiga beroende kommunerna emellan vara en utgångspunkt.

• Stockholm bör utveckla den kompakta stadens fördelar med dess stadskultur, täta miljö och möjligheter att med storskalig teknik ordna miljöanpassade lösningar för trafik och kommunalteknik. Om de sociala risker som också brukar förknippas med storstadsmiljön kan motverkas - segregation, otrygghet och främlingsskap - kan den kompakta staden utgöra ett konkurrenskraftigt och bärkraftigt alternativ gentemot en mer okontrollerad, "planlös" och bilberoende regional tillväxt.

• Staden bör inom ramen för regionala samarbetet verka för att den regionala utbyggnaden och tillväxten kan länkas in i banor som är förenlig med målen om långsiktig hållbarhet.

  .

Storstaden blir större och glesare

Stockholmsregionen är idag landets största befolkningskoncentration med 1,7 milj invånare. Var femte svensk är idag bosatt här. I motsats till Stockholm, som i huvudsak ökar sin folkmängd genom stor inflyttning, växer förortskommunerna, med sin yngre befolkning, till största delen till följd av födelseöverskott. Befolkningstätheten i länet är 260 inv/km2, vilket är tätt med svenska mått men glest i ett internationellt perspektiv, Parisregionen har t ex en befolkningstäthet på över 800 inv/km2. I Stockholmsregionen finns stora arealer som fortfarande är så gott som obebyggda.

Stor-Stockholms utbyggnad är till stora delar liktydig med transportsystemens historia. Kring sekelskiftet började bostadsbebyggelse växa utåt längs järnvägarna, både kring befintliga stationssamhällen och som nya burgna villastäder vilka exploaterades samtidigt med att särskilda förortsbanor byggdes. Efter andra världskriget tog tunnelbanebyggandet vid men expansionen kring de tidigare stationssamhällena har fortsatt, nu med pendeltågen som transportmedel.

Bilden av regionen som radiellt växande ut från stadskärnan är inte längre lika relevant. Mönstret har blivit mer komplext genom att bilen och den stora rörligheten omskapat det urbana landskapet. Det är i första hand bosättningen som under de senaste decennierna spridits ut över en allt större yta. Människornas värderingar och drömmar spelar stor roll för valet av bostadsmiljö och den tättbebyggda staden upplevs inte av alla som platsen för ett gott liv.

Vad gäller arbetsplatser har regionen hitintills förblivit i huvudsak enkärnig. Inte minst tunnelbanenätet har bidragit till att innerstaden behållit sin centrala position som arbetsområde. I regionplanesammanhang finns sedan länge en ambition att samla tillkommande verksamheter till kärnor och stråk som möjliggör korta resor och en effektiv kollektiv trafikförsörjning. Regionplan 91 innehåller ett antal regionala utbyggnadsområden med stor förändringspotential, Flemingsberg, Kungens Kurva, Barkarby, Arninge-Ullna m fl.

Distansarbete påverkar

Idag bedöms 30-40 % av dem som bor i Mälardalen ha arbeten som inte helt behöver utföras på en fast arbetsplats. Endast ett fåtal av dem som skulle kunna distansarbeta utnyttjar dock denna möjlighet men det är vanligare ju längre bort från arbetsplatsen man bor. I framtiden kan, enligt gjorda bedömningar, andelen potentiella distansarbetare tänkas växa till 40-50 % och arbetslivet organiseras så att denna arbetsform blir vanligare.

Externhandeln växer

Goda kommersiella lägen växer också fram utanför själva tätortsområdet i den randzon som inrymmer infrastruktur som motorvägar, Arlanda flygplats och nya bansystem. Den korridor av kontor, lager och industrier som på 80-talet etablerades längs sträckan Stockholm- Arlanda och embryot till kommersiellt- och kontorscentrum, Arlanda Stad, är exempel på företagsetableringar där tillgänglighet till trafiksystemen, framförallt flyget, spelat en avgörande roll.

De externetableringar som skett i Kungens Kurva, Arninge, Haninge, Barkarby är exempel på regionala anläggningar av växande betydelse. För Kungens kurva planeras en expansion för både för handel och andra aktiviteter - biografer, restauranger och motion. Detta kommer att ytterligare dränera underlaget för kringliggande centrumanläggningar, Skärholmen ligger som närmsta granne, men visar också på att funktioner som nöjen och kultur kan komma att följa efter handeln till de nya platserna.

Ett ytterligare steg i den pågående omstruktureringen av handeln är planerna på etablering av s k "factory outlets" i regionen - centra för fabriksförsäljning av märkesvaror där tillverkarna säljer direkt till kunderna. Tre sådana "shopping-byar" planeras.

Dessa nya kommersiella lokaliseringar borde vara en viktig regional planeringsfråga. De är oftast helt baserade på att hushållen har tillgång till bil och hotar befintliga lokala centra inom ett stort omland. Frågorna har dock visat sig svåra att hantera eftersom de berör flera kommuner som sinsemellan drabbas olika. För värdkommunen ger anläggningarna både inkomster vid markförsäljning och ett ofta välbehövligt tillskott av arbetstillfällen.

Landsbygdsmiljön lockar också

I Stockholmsregionen pågår en kontinuerlig permanentning av fritidshus. Det är en process som sker i snabbare takt än vad man tidigare räknat med. Man beräknar att antalet fritidsbostäder som övergått till permanent bruk under 90-talet uppgått till 9 000 - 12 000 eller ca 1 500 årligen.

Den ökade permanentningen, som rimligen påverkar bostadsbyggnadsbehoven, kan ha olika orsaker, t ex att hushållens ekonomi inte tillåter dubbel bosättning, att arbetslivets förändringar möjliggör visst distansarbete och därmed ett friare bosättningsmönster och att ett permanent fritidshus erbjuder villamiljö till lägre kostnader än en reguljär villa. Nya förutsättningar för avloppshantering kan förväntas underlätta en fortsatt omvandling.

Intressant att notera är att det också pågår en kontinuerlig flyttning till rena landsbygdsmiljöer. Landsbygden i Mälardalen är på väg att ömsa skinn och de nya bosättarna spelar en viktig roll i denna förändring. Även om inflyttningen i kvantitativa termer inte kan mäta sig med flyttströmmarna till Stockholm, är inflyttarna tillräckligt många för att en förändring av vardagsliv, näringsliv och landskapsbild blivit märkbar. Numera är de flesta landsbygdsbor verksamma i urbana näringar. Nya företag, ofta inom service-, tjänste- eller omsorgssektorn startas.

Den övergång till en mer lokalt baserad matvaruproduktion, som anses nödvändig för att vi i framtiden skall undvika de miljöproblem som orsakas av långväga transporter, bör rimligen också innebära att landsbygdsområdena får en än mer betydelsefull roll i det regionala försörjningssystemet.

Kan det utspridda boendemönstret bli hållbart?

Efterkrigstidens stadsbyggnadspolitik har ofta syftat till att underlätta den rörlighet som bilen gett möjlighet till. Städerna bebyggelse och trafiksystem har anpassats till den ökande bilismen. Denna har dock efterhand utvecklats till ett stort miljöproblem. Det krävs förändringar i både beteendemönster, teknik och stadsstruktur för att biltrafiken skall bli förenlig med en långsiktigt hållbar utveckling. En alltmer transportkrävande stadsutveckling skulle också underminera effekterna av bränslesnålare fordon.

Även i internationella sammanhang rekommenderas åtgärder som både minskar bränsleförbrukning och biltransportbehov. Fortsatt bebyggelseutglesning, separering mellan olika stadsfunktioner och ökat byggande av trafikleder anses inte förenligt med långsiktiga miljömål.

I EU:s grönbok formulerades en vision om den sammanhållna kompakta staden med alla faciliteter inom bekvämt räckhåll. Tätheten skapar underlag för storskaliga kollektiva trafiksystem, stadskvalitet, stadsmässighet och tekniska lösningar, som medger effektiv hantering av stadens energi- och materialflöden.

Utifrån ett kretsloppstänkande diskuteras också andra modeller för hållbara städer. Den ständiga tillförsel av livsmedel och råvaror som städerna kräver skall, istället för dagens stora avfallsvolymer, i möjligaste mån återföras till åkrar och trädgårdar i städernas närhet. Detta ställer, liksom tankar om att ena dagvatten genom markinfiltration, både krav på större ytor för lokal odling och obebyggda gröna ytor.

Mälardalen - en stadsregion

Ansträngningar görs också att utveckla ekonomiskt bärkraftiga områden genom ett system av samverkande städer. Det är i denna tankesfär som man kan se försöken att utveckla Stockholmsregionen till en del av en större Mälardalsregion. Sedan flera år bedrivs ett kontinuerligt arbete i regi av Mälardalsrådet.

Kanske kan Mälardalen, med täta tågförbindelser mellan tätorter av olika storlek och karaktär, flera med egna högskolor, svara både mot människors skiftande värderingar och samhällets miljömål? Utredningar som gjorts visar att en decentralisering av tillväxten till de större städer/kärnor som finns i Mälardalen skulle ge fördelar med hänsyn till miljö, arbetsmarknad, utbildning, service och samhällsekonomi. Mälardalen inrymmer både Stockholms kompakta innerstad och möjlighet till ett mer småskaligt boende i mindre tätorter.

En flerkärnig struktur med ett antal medelstora städer som bas har bedömts vara lämplig utgångspunkt för det handlingsprogram som Mälardalsrådet utarbetat med syfte att utveckla området som en EU-region med internationell konkurrenskraft.

De kommande Svealands- och Mälarbanorna bedöms få stor betydelse för att öka möjligheterna till arbetspendling i Mälardalen. De utbyggda snabbtågsförbindelserna skulle på sikt kunna innebära att de olika städernas bostads- och arbetsmarknader kommer att fungera som komplement till varandra.

Mot en Östersjöregion?

Ett regionbegrepp som kan komma att få strategisk betydelse för Stockholms-området är det som skapas av sambanden över Östersjön, med Finland och Baltikum. Transport- och personströmmarna mellan Finland och Stockholms-regionen är redan intensiva och väntas bli än större. Sambandet med de baltiska staterna är inte lika utvecklat men förväntas öka. När de ekonomiska och kulturella perspektiven vidgas blir också det geografiska rummet större.

En regional strategi för Stockholmsregionen

Som tidigare nämnsts utarbetar RTK ett förslag till regional strategi för Stockholmsregionen. Förslaget remitteras till kommunerna hösten 1997 och skall vara klart under 1998. Strategin är ett sätt att på den regionala nivån behandla angelägna frågor som inte ryms inom ramen för den fysiska planeringen.

[ Hem | Översiktsplanen ]

Sidans början